Life is a bumpy road...

...but you can't beat the scenery.....

Ibland ska det jävlas helt enkelt. Och ovan engelska uttryck har jag levt över halva mitt liv på.

Att livet är en sjuhelsickes resa, men utsikten är oslagbar!

Så är det.

Idag, söndag, "vår" lilla dag i veckan för en tur i dojjorna. Att få gotta oss tillsammans, ventilera liv och verklighet, drömma och bara vara...

Men A's väg var bumpy och P fick dra ensam när A var fotbollsmorsa och kalasfirare...

Så här vackert var det när jag lämnade Mölle 15.00 för den fina vägen hem mot vischan. 

Fullkomligt och vackert. Medvind och tyst, stilla och bara jag. Bara stegen i gruset, andningen och en lugn puls i öronen uppblandat med några måsar.

Lycka!

            Möllan ovanför Lerhamn i solnedgången

              Var ute i närmare två timmar, och de här kompisarna ver de enda jag mötte!

Det kändes lätt idag igen! Tror att jag ska bli en mysjoggare för resten av mitt liv! Så där lite lagom puls, lite mystempo, lite lagom teknik, tankar och drömmar. 

Kan vänja mig vid att hänga i bekvämlighetszonen mest hela tiden!

          Och så ska jag bo här! Mitt och makens absoluta favoritställe på denna sidan den Spanska 

           gränsen...

        Solen bar dök ner i havet! Blev mörkt nästan direkt.

Men så galet vackert! Inte profilen, men hela världen runt omkring! Så tyst och så synnerligen lugn för att vara vid det evigt vrålande Öresund!

                 Från sol till måne!

Kilometer nummer 19! Hela världen hade bytt skepnad... Lite kallare och brasan lockade ganska så rejält kan jag säga! 

Vem f---n är ute och springer när man kan mysa framför brasan med sina fina killar och en god Italienare?

Behöver jag säga att det sista km var den snabbaste...?