....del 2 var det ja. Som är svår att få ur mig.
Har en ovanligt ödmjuk och smått osäker känsla över hela upplevelsen.
Något som jag aldrig upplevt förut, eftersom jag oftast sätter mål som jag vet är greppbara och relativt nära vad jag vet att jag kan pressa ur mig utan att riskera att förlora ansiktet, som Lucky Luke skulle sagt!
Jag får börja med slutet helt enkelt!
1.59.23
Ett slut som jag för ca en månad sedan växlade upp till i mitt huvud.
Precis samma sekund jag insåg att det behövdes lite strukturerad träning inför Tjejvasan.
Fram tills dess hade jag som föregående fantastiska talare bara kört på utan större fokus på skidåkning.
Så jag satte mig ner med papper och penna och skrev ihop en planering för hur de sista veckorna skulle putta upp mig några hack extra på resultatlistan!
Jag körde på, jobbade mycket i det tysta, dvs i huvudet.
Att hitta inställningen till att jag verkligen tänkte gå för att spränga den magiska
Tvåtimmarsgränsen!!!!
En gräns som för mig var som ett VM guld för Kalla.
Ett mål som jag visste var möjligt om allt föll på plats med väder och före.
En dröm som jag utmanade mig själv i att uttala högt till folk omkring mig!
Något jag aldrig gjort förut.
Loppet? Jo tack...
Satt ensam i en tidig taxi till start med en alldeles enorm diskussion i mitt huvud.
GPS'en visade plusgrader redan kl 07...
Drömmen om isiga snabbkörda spår tinade fort. En lätt motvind låg på, som man dock är van vid hemifrån.
Kom fram i sista minuten för att hugga skidorna från vallabilen, tränga mig fram till främsta start i min grupp 4 och sen hänga med lite halvhjärtat i uppvärmingen för att få skallen att slappna av.
Starten gick, efter att jag någonstans hört i högtalaren att eliten gick galet snabbt i spåren så huvudet fick ta till sig att det var bra förhållanden.
Jag gick ut stenhårt och drog ifrån klungan. I första backen kom det någon från höger och fick in sin skida mellan mina och fällde mig präktigt med en sträckning i hamstring som bonus.
Jag kom upp på skidorna snabbt och väl uppe så fick jag äntligen visa att en fokuserad skalle och en stark rygg och bål kan knäcka många!
Stakade med full kraft från början till slut.
Tekniken tillät inget annat... För så fort jag var tvungen att byta till annan åkstil för att ta mig uppför, ja då kom de andra sakta närmare.
Sen kunde man dra ifrån igen när det var ren styrka som gällde.
Gissar att det kanske skulle betalat sig att ha ett par km på snö bakom sig trots allt..
Hela loppet var fint. Några fall, med ett par tanter som snabbt fattade att de tydligen inte borde vara i de snabba spåret, på skidspetsarna.
De fick sig en rejäl skjuts framåt när de klev rakt ut i vänster spår precis framför en ångvält!
(Lyckades vräka ur mig till en att "nu fick du känna hur det känns att köra snabbt en stund" istället för att drämma till henne med staven)
Undvek klockan hela tiden, men när det var 8km kvar fanns en stor skärm där tiden visades. 10.51!
Jag hade startat kl 9.30
Borde gå!!!! Tillät mig ett litet leende...
Sen blev snön blöt och tungrodd.
Kroppen började sura, musklerna trötta.
Slet som sjutton. Glömde klockan.
Huvudet drog mig precis hela sista halvmilen. Jag visste ju att det var snabba spår:))
Jotack....
Mina armar, axlar och rygg var riktigt sura till slut.
Men när nedräkningen från 5km kom så vände orken lite.
Tryckte mig framåt med precis allt jag kunde uppbåda och höll på att börja lipa när jag i ögonvrån såg de fullständigt galna siffrorna!!!
1.59.23!!!!!!!!
Pernilla Gunner Rössel
Så stolt!
Så ofattbart!
Så otippat och oväntat.
Så konstigt att bara stå där ensam utan någon som kunde fatta vad som just hänt mig.
Så det kanske inte just hade hänt?
Är fortfarande inte helt säker..?
Kan bara tacka mina enorma vänner som kom efter. Som fick mig att känna mig ännu mer ödmjuk och glad, som nästan fick mig att fatta!
Som gjorde hela upplevelsen!!!!
Tack! Av hela mitt hjärta! TACK!!!!!
Döm om min förvåning när den var designad för den engelsman han är..!!!
