För kanske 4 år sedan sprang jag med en viss liten herre fram och tillbaka mellan Viken och Lerberget knappt 6 km tor.
När vi var halvvägs tillbaka stannade han och grät för att han var så törstig och inte orkade springa hem.
Ja, så var det förra gången vi sprang ihop.
Och idag var det äntligen dags för vår andra löptur ihop.
Med minnet av förra rundan i huvudet drog vi ut i solnedgången.
Sprang framlänges, baklänges och åt sidan.
Och ropade hela vägen uppmuntrande ord till sin lilla mamma som kom flåsande ständigt några steg för mycket bakom.
-Kom igen mamma!
-Hur går det mamma?
-Det sitter bara i huvudet mamma!!
Skratta förstås!
Så himla nöjd och stolt över att han blivit den fantastiskt starka, snabba och underbart goa' kille han är!
Och dessutom väldigt lycklig över att ha fått en hare som kan dra runt mig på en riktigt hög puls hela rundan.
Wow och tack!!!
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar