Ljudnivån är öronbedövande. Inte av skratt utan snarare av hysteriska
skrik. Jag sitter inklämd mellan två främmande människor i en fläckig soffa. Omringad
av grimaserande jättar, flygande skräcködlor och enorma tigergap försöker jag
hitta någon form av ro.
Barn i olika åldrar hänger som klasar i
klätterställningarna. Lokalen är fylld av rutschkanor, studsmattor och bollhav
i grälla färger. Mina pojkar lämnar en lägesrapport med jämna mellanrum, helt
enligt överenskommelse. De avslutar varje mening med: – Tack mamma. Du är
jättesnäll!
Mitt i hysterin dyker en enorm maskot upp. Han vandrar runt
i lokalen som en slags frälsargestalt och melodin We are all the winners dånar ur högtalarna.
Redan på parkeringen förstår jag att min idé att åka hit en
regnig dag i juli är långt ifrån unik och inte en av mina bättre. Jag ser
besvikelsen i mina söners ögon när jag börjar tveka. Det krävs ett snabbt
beslut: - Okej killar, 2 timmar, inte en sekund längre!
En obehagskänsla uppstår i maggropen när vi möter folkmassan
därinne.
Jag frågar kvinnan i kassan om de har någon maxgräns. Hon tittar lite
frågande på mig innan hon svarar med ett brett leende: - Ja, men den har vi
inte nått på långa vägar. Hennes panna är lika blank som den kromade fritösen
bakom henne.
Jag betalar motvilligt och ger pojkarna strikta förhållningsregler:–
Glöm inte att jag är här och att ni måste ge er tillkänna med jämna mellanrum.
Jag känner en slags rädsla för att bli lämnad i sticket. Utan chans till
reträtt.
Raspiga meddelanden pumpas ut i högtalarna. Stina letar efter sin
mamma! Pontus kalas är slut! Stinas pappa letar efter Stina! Hamburgertallrik
nummer 22 klar!
Doften av varma barn, socker och pommes frites ligger som
ett klister i luften. Föräldrar med öronproppar och ljummet kaffe trängs i
myshörnan. Den fläckiga soffan är min basstation. Jag väntar ut tiden. Två
timmar i ett inferno av skrik och blåa läskedrycker. Men barnen gillar det ju?
Jag gör det väl gärna för deras skull? Eller?
Alla är här. Mor- och farföräldrar. Pappor i kostym med
färgglada pärlhalsband. Trötta mammor. Bebisar som precis har tittat ut från
det stilla livet i magen. Mängder av svettiga, sockerstinna barn. We are all
the winners?
Varför är vi här? Är det här vad som behövs för att roa barn
av idag? Tankarna snurrar i mitt huvud.
Vad gjorde jag när jag var liten? Inte lekte jag med kottar
precis men den här miljön skulle förmodligen ha skrämt livet ur mig. Jag var bortskämd
med två tv-kanaler och Kalle Anka på julafton. Det färggladaste vi ägde var
brorsans Lego och det mest tigerlika var nog taxen Miranda, när hon hade stulit
något smaskigt från bordet. Ordet lördagsgodis hade fortfarande en innebörd då och
läsk i form av sockerdricka och julmust serverades bara på högtidsdagar. Vi lekte med det enkla och våra monster
fanns i fantasin. Här finns alla monster gjutna i färgstark plast.
Det är så enkelt för barn idag. Allting finns redan. Vad
blir kvar till fantasin? När jag var liten brukade vi barn tälta utanför
sommarstugan. Pappas tunga gamla militärtält luktade hemtrevligt av fukt och
kanelbullar. På nätterna berättade vi spökhistorier med ficklampan under hakan
och monster och vilda djur lurade utanför tältet.
Vi lämnar de strumplästbeklädda barnen och deras föräldrar. Mina
steg är målinriktade. Jag måste dela med mig av min barndom. Vi ska göra det
enkla i stället för att göra det enkelt för oss. Tänk om mina pojkar skulle
missa allt det härliga som finns att finna i fantasin. Bilen går som av sig
själv mot friluftsaffären. Vi kånkar ut tält, liggunderlag, sovsäckar och trangiakök.
Vi packar ficklampa, proviant och hämtar pappan och hunden.
Det är tyst. Det är lugnt och skönt. Jag ligger
inklämd, tätt ihop med min familj. Jag njuter av sommarluften. Det doftar
grillkorv och himmel. Hunden morrar när jag sätter ficklampan under hakan.
Våra skratt överröstar tystnaden.
Jag drar en djup suck och säger: -Tack killar. Ni är
jättesnälla!
We are all the winners!
/A
