En lång tystnad är över

Jo...

Tyst har det varit här i vår lilla leva-i-nuet hörna.

Det kommer sig helt enkelt av att jag inte levt i nuet på en vecka...levt just idag i en veckas tid, drygt. Oroat mig, fasat och stressat över idag.

För idag var dagen för min Magnetröntgen av mitt knä. 

Jag är dålig på det där med sjukhusmiljö alla dagar i veckan. Extra dålig när det är mig det gäller. Riktigt tokdålig när det beror på något så vansinnesviktigt som mitt knä!

Jag överdriver inte när jag, lite skamset, erkänner att tårarna var inte långt borta när de rullade in mig i ovan vedervärdiga maskin.

Feg, fegare, fegast...och sen kommer jag

Aldrig att jag slappnar av i den miljön! Känner mig svimgärdig bara av att gå in i väntrummet.

Så sällan har man väl varit så lycklig att få komma ut i solen!! Kom hem till min välkomsttrupp och började sakta andas.

Så överlycklig jag är att jag får jobba i den här miljön och inte den föregående!

Att varje dag leva här! 

Ibland är det högljudda protester från dagens fegis, över att vara dömd att leva i det nordiska klimatet, men just idag visade sig vara en dag att uppskatta närvaron i tystnaden, ljuset och sällskapet.

Slår det mesta, när det visar sig från den här sidan.

Så nu ska jag bara invänta utlåtandet och hitta mitt förhållningssätt, sen kan vi börja andas på riktigt.