Rotatorkuffen, japp!

Det har gått snart 5 veckor sen det ödesdigra fallet utför en isig trappa. Fem (!!!) veckor av väntan på att det ska bli bättre. Fem veckor av ödmjukhet inför att jag hade en faslig tur. Men ändå fem veckor av frustration och ilska över en så totalt onödig skada. Bara för att jag alltid har alldeles för bråttom....även när det inte är bråttom. Så på inrådan från min kära mamma Ulrika, tillika sjukgymnast och Feldenkraispedagog, tassade jag med osäkra steg upp för trappan till ortopeden Hasse idag för att få min dom.......tänk om hela kapseln är paj eller om det är en spricka någonstans. Tänk om han säger att jag inte får träna på mitt vis....morr....hjälp.

Efter en utförlig anamnes och en snabb och lätt undersökning konstaterade Hasse att det rörde sig om rotatorkuffen.
Ingen kapsel skada, ingen skelettskada. Och jag ropar så högt jag kan -Tack!!!! Tack, tack,tack!!!!

Det är senorna till m.supraspinatus och m.infraspinatus som fått sig en kyss och det kommer bli bra! Man tackar! Och hur lång tid kommer detta lilla förlopp ta då? Ja, det tar den tid det tar......suck.
Men jag kan träna, och det är det viktigaste, så länge jag tränar utan smärta i axelleden. 

Eftersom jag inte är något vidare bra på att vila mig i form så kastade jag mig, trots allt glad och lycklig över diagnosen, i väg på en Feldenkraislektion för att hitta all den där rörligheten som man så snabbt tappar kring skuldran när axelleden är smärtpåverkad. Nu känns det skönt. Jag har ett fått ett eget litet batteri av rörelser att göra hemma och jag ska gå på fler lektioner för att axeln hela tiden ska bli bättre.
Känns fint att vara på rätt spår.

Så kära dansare som ska träna Groove med mig i kväll!
Nu kör vi!!!!
Puss A