Jag känner att jag behöver gnälla idag!
Normalt sätt hör gnäll inte till min starka sida men just den här veckan har kontrasten mellan liv och död varit så oerhört skarp.
Gnäll brukar inte leda till mycket men se det här lite mer som en vänlig men ytterst BESTÄMD önskan från en fellow pendlare på E6:an.
Morgonen började fantastiskt. Sköna intervaller och ett dopp på bryggan.
(Visst är hon ett riktigt modelejon allra käraste P)
Full av liv (ja, titta bara i gårdagens inlägg) satte jag mig i bilen för att åka ner till jobbet i Lund.
Ut på den förhatliga E6an där jag spenderar 2 h varje vardag. Snacka om att man inte vågar räkna ut hur många onödiga timmars sittande det blir varje år. Tur att jag har ett så oerhört roligt och spännande jobb!!
Och faktiskt så gillar jag att köra bil och har egentligen inga problem med att pendla till jobbet varje dag. Det blir en stund för mig själv där jag hinner ställa om inför och efter jobbet. Men det finns 1 riktigt STORT problem med att färdas på E6:an varje dag. Okej, nu kommer gnället...
SNÄLLA medtrafikanter SLUTA PILLA PÅ MOBILEN NÄR NI KÖR!!!
Det är olyckor på E6an flera gånger i veckan. Jag ser dagligen förare som håller på och knappar på mobilen när de kör....i över 110 km/h...??
Vilken fantastisk reaktionsförmåga de måste vara utrustade med...??
Men häromdagen kom det för nära. Alldeles för nära!
Båda filerna bromsar in. Jag har lagt mig i högerfilen för att snart svänga av mot Lund. Det står i princip helt still i båda filerna. Då får jag syn på den i min backspegel och hinner tänka "herregud han bromsar inte, han ser inte att vi står still".
I nästa sekund är han bredvid mig. Jag ser rakt in i hans bil när det händer. Han har blicken i passagerarsätet, tittar sedan upp och kör rakt in i bilen framför i hög hastighet. Jag ser hur hans krockkudde exploderar. Min fil rullar nu lite sakta framåt och bråkdelen av en sekund senare kastas hans bil på tvärsen över vägen in precis bakom mig. Totalkvaddad!
Jag rullar framåt. Ligger i kanske 20 nu. Rullar sakta fram i vägrenen. Tårarna sprutar och jag är alldeles skakig.
Lever han? Hur gick det för bilen han brakade in i? Det kunde varit jag?
Jag kan inte stanna. Panik. Jag måste hjälpa dem. Men jag kan inte stanna.
Framme på jobbet bryter jag ihop. Vad hände? Var jag verkligen med om det där?
Polisen bekräftade senare för mig att mannen som körde klarat sig men att 4 andra personer i 2 andra bilar fått föras till sjukhus med lindriga skador. Polisen frågade om det var en mobil inblandad och om jag hade sett om mannen bromsade. Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning.
Jag vet bara att jag är glad över att alla inblandade klarade sig och att jag klarade mig.
Jag vet också att jag skulle känna mig bra mycket tryggare om vi alla bestämde oss för att fokusera på vägen och på livet när vi kör.
Vem vill du komma hem till efter jobbet?
Tänk på det!
Så en gång för alla. Bort med mobilen och fokus på vägen när vi kör!
Längtar efter nästa träningsmorgon med dopp innan jobbet! Det ger energi.
Snacka om att uppleva livet!
/A
