måndag 29 juni 2015

att välja klass.. Ränneslätt rätt och slätt!

Idag tänker jag fula och lämna över pennan till våra finaste bloggrannar!

grymma cyklister

Vill påpeka att Yvonne, min kära svägerska, tog tag i sin feghet och drämde in sin anmälan i tävlingsklass på detta MTB-lopp i långlopps cupen.

All respekt för detta!!!

Det absolut coolaste är att om hon fegat och stannat i sin vanliga motionsklass, jag då hade hon dundrat in i mål 10 galna minuter före vinnaren i den klassen!!!!!!!!

SUG PÅ DEN!!

Coolt var ordet... :)




fredag 26 juni 2015

Discodimma i skogen

När alla jag känner, och alla andra också för den delen, fortfarande låg i sina kojer imorse, ja då ringde min klocka 04.15 för ett uppdrag i skogen, lite utöver det vanliga!

Det var reklamfilmsinspelning i skogen för Filborna Arena!
Jag skulle föreställa en morgonpigg löpare i diset denna magiska sommarmorgon...
Det blåste lite för mycket för dis och jag sprang visst för fort för kameran...
Fotografen hade en egen lösning!
Hans gamla discorökanläggning från förr:)
På med röken och rasta Rössel!
Där ser man minsann en äkta puff discodimma!  (Vilket förmodligen blir mitt livs sista upplevelse av dito dimma)

Roligt var det i a fall!! Annorlunda, men superskoj att få leka i en alldeles tom värld!
Så tack för denna mysmorgon till 
Studio-e.se för filmningen och Platschefen på Filborna för bilderna av vårt jobb!


torsdag 25 juni 2015

I love Altra!!!

What can I say..... Altra ONE2 är utan någon som helst tvekan, den allra mest fantastiska löparsko jag haft på fötterna!

Om man kikar noga, så har Blondie ett par helt fantastiska skor på sig! Ljusblå och breda, lätta som en dröm och magiska att springa i! 

Så och idag. 


Då jag efter en lite knepig käftsmäll från röntgen fick diagnosen Artros i vänster knä, och kämpar med idiotsmärtor om nätterna oavsett träning eller vila, oavsett vilken sorts träning eller vila..
Så börjar man ju fundera på sin framtid som hobbyatlet. Lönt att trycka på? Lönt att bita ihop eller ska man hitta den gyllene medelmåttans stig och traska den?

Jag lämnade junior på berget för lite häng med hans favorit "moster" från grannbloggen... 
Tänkte att det kanske vore bra att låta benen gå en liten stund, lugn jogg utan krav och bara för att fördriva tiden.
Lallade på runt Brunnby, Nyhamnsläge, Mölle och en liten sväng på berget. Dryga 18km av totalt smärtfri njutning utan större pulspåslag. Fullständigt galet lycklig att jag nu, flera timmar senare, fortfarande känner mig som en tjugoåring!

Fick på vägen möjlighet att kika närmare på ett litet "renoveringsobjekt" som vi cyklat förbi i full fart många gånger, men aldrig riktigt hinner greppa...
Här har ni något för den händige! gardinerna är vädrade och allt!!!


Finns lite inredningsdetaljer som kanske kan piffas upp lite.....

Ska kanske ge mig in i inredningsbranschen om jag nu måste tagga ner min träningstillvaro! 





måndag 22 juni 2015

Lyckan att få simma

Trots att man faktiskt inte kan... 

Igår blev det premiärdopp för oss. Lite för skvalpigt, lite för många maneter och liten för knepigt när man guppar runt som en stoppad korv i en våtdräkt.

Men så lycklig man är när man får bada! Om badandet alltid legat närmast själen, så är ett dopp i ett salt hav ungefär det närmaste total lycka, som man kan komma!

Med obevekligt våld tryckte vi oss in i korvskinnen och kom, kanske inte helt utan anledning, in på all den goda maten och vinet över Midsommar....
Borde gå att simma bort, så att extraskinnet sitter smidigare...Borde lära oss simma... Borde förmodligen köpa större våtdräkter anpassade för simning och inte windsurfing á la 1995...

Men härligt var det! 800meter förnedring i kyla! Det var igår det.

Idag fick vi 800 meter i vansinnigt sommarregn! Alldeles galet härligt! Friskt, salt och tokigt vackert från den vinkel vi fick, tyvärr ingen möjlighet att föreviga, men tänk er de där galna studsande stenhårda regndropparna på en klar stilla vattenyta! Rakt framför näsan! Ljuvligt!



Tror inte ens att vi varit gladare om hade kunnat simma! :))

Kommer mycket mer simläsning framöver! Håll ut...haha!

söndag 21 juni 2015

Rödbetsjuice och bättre tider...

Ja, det kan du läsa mer om ifall du piper förbi närmsta Hälsokraft och hämtar senaste numret av Kurera. 
Finfina fotografen Ola Nydahl har tagit bilden på A när hon susar runt i gräsbeklädda backar :) 
Men trots att löpningen ligger högst på listan så är det simning som står på schemat de närmsta veckorna. 
P ska snart upp till Vansbro och A kommer "sympatisimma" (undrar om det ordet finns på riktigt?) med P fram tills det är dags för tävling. 
Bilder kommer inom kort!
/A

onsdag 17 juni 2015

Axlar på nolltid

Många undrar ibland hur jag gör med min styrketräning.... Hur många tunga pass per vecka?

Lätt svar. 0

MEN igår var det dags för axlar och bål!

En liten trappstege, en extra lång Hedge Sweep och många hundra meter häck...
(Om man kikar noga så ser man i fjärran var den slutar)
Funkar fint! Upp-klippa-hänga långt in-rotera fram och tillbaka- ner.... och så tar vi om det från början igen, typ så där ett par tusen gånger! Sen fram med räfsan, rullebören och röja!

Lovar, man behöver inget gym efter det. Nånsin. Som vanligt undrar jag bara var alla mina Cross Fit kompisar är när jag behöver dem? När de skulle få användning av sina enorma trimmade kroppar på riktigt! Så känner ni att suget finns, KOM!!! Jättevälkomna!!!





fredag 12 juni 2015

Tekniskt resistent?

Det är nog min egen diagnos på vad jag lider av.... 
För nu börjar det mest likna en fars, denna min väg mot att vara uppkopplad, påkopplad, sladdfri, slangfri, satellitkontakt, hjärtkoll, hjärnkoll och fullständigt noll koll!!!
       Banankontakt är min kontakt, banankontakt är din kontakt? Eller e det bara jag...

Kan det verkligen vara så in dödens vansinnigt att det har med mig att göra? Detta att ingenting vill fungera när jag är i närheten.


För så här är det... Om man hängt med lite på den här bloggen har man ganska snabbt uppfattat att den Garmin 620 som jag haft de senaste åren, inte riktigt var min bästis.
Den har tjurat i omgångar och visat galna pulsangivelser som gått upp emot 250 slag/min i vila...
Den har börjat varje pass bra och sen sakta spårat ur. Den har ibland briljerat men för det mesta fått mig satt framstå som ett fall för en intensivenhet på kardiologen.
Den har vägrat ladda upp och ladda hem. Den har bråkat med min dator(som bara den är värd en 400 sidors avhandling)

Maken har tröttnat för läääänge sedan. Tröttnat på att lyssna på mig, hjälpa mig, få skulden och åka på utskällningar om vartannat.
Så därför fick jag en ny alldeles magiskt blå Suunto Ambit3 i födelsedagspresent! Dels för att han själv har Peak modellen och allt fungerar lätt och smärtfritt och dels för att jag gillar färgen tror jag...

Där sitter den, på cykelstyret! Blå och grann! Och totalt hopplöst missvisande! Hur är det ens möjligt?
Min maxfart på tjejvättern låg på närmare 1800km/timme!!!
Skärmen blinkade med gps uppkopplingen, ibland fick jag en korrekt fartangivelse, vilket var förbannat tacksamt. Så in i vassen tufft att köra på känn och hoppas att man ligger bra, bara genom att bedöma hur låren skriker.
Ibland fick jag även veta hur långt den tyckte att jag hade cyklat, vilket inte alls var i relation till verkligheten. Diffen ökade ju givetvis allt eftersom...

Det intressanta är dock att sen när jag stoppat den och sparar aktiviteten, ja då har det förbannade klockan registrerat hela rundan helt normalt!!!

Hur är det möjligt?

Så imorse skulle jag ge den en ny chans att visa vad den går för. En lite milrunda i lugnt tempo. En milrunda vi sprungit många gånger... Inget svårt.
Pulsen fungerade strålande! Satelliterna gav mig 16m i sluttotal. Tempot låg på 1,31 km/timme och jag hade gjort av med 8 kalorier. 
Detta på men mil där jag maxade pulsen på 191slag och kom in på 44 minuter. Vilket för en sån som jag är toppen.

Nämnde jag att jag har problem med tekniken?
 Så sitter någon på sin kammare och trycker på en lösning, hör så gärna av er! För jag vet snart inte vad jag tar mig till om detta fortsätter, spöken och gastar som bråkar, och ingen flaska med Rom.
Men snart en död mans kista.

Tack för mej, hej

onsdag 10 juni 2015

Jag behöver inte vinna!

Jag vill bara veta om jag kan se min tid som att jag fortfarande håller formen eller har jag tappat?

Förbannade Tjejvätternarrangörer!!!

Jag VET att det inte är nån tävling, men eftersom förhållandena påverkar resultatet från år till år är det svårt att se om det är jag som har blivit en sopa eller om det generellt är långsammare eller snabbare tider?
De påstår ju att de värnar om folkhälsan...att folk ska känna sig lockade att förbättra sig.
Men om man inte kan se om man utvecklas, ja då är det ju helt meningslöst att de är så duktiga på är säga att de vill att folk ska röra på sig och känna att de blir bättre!

MORR.....

Likadant varje gång jag kört, och för väldigt många med mig!

Ge oss en lista, för att kunna se om vi klarat vad vi satte oss den på att göra! Det behöver inte kallas tävling för det.

Jaja, benen är på gång igen. Det har varit några fina lata vilodagar efter mitt inhopp som MTB'are i söndags. Vilket just då kändes tufft!

Hittade en bild precis innan målgång i lördags. När benen vrålade och skrek under pressen från syran. Ilande, brännande, isande, äckliga och simmiga men så förbannat starka in i det sista!
Tack mina ben. Ni har aldrig varit mina favoriter, men ni är jättebra! 


söndag 7 juni 2015

#tjejvättern ärligt och rakt

Tänkte dela min upplevelse.... Så rakt och så ärligt som jag kan förmå mig.

En liten runda för de flesta, men för en sån som jag så är 10mil ganska så långt att ligga på fullt. 
Att mentalt, och fysiskt också för den delen, orka trycka på med allt jag har under ganska så lång tid, utan någon som helst draghjälp, det kräver massor!!!

För det där med draghjälp skulle jag kunna skriva kilometrar om, men få hela cykelvärlden på mig efter att jag konstaterat att det även kan liknas vid att surfa i mål på en våg av vänner som lyfter dig fram, så därför lämnar jag det därhän... (Tjurskallig enstöring stör sig)

Ensam är stark. Om man ska tävla med raka förutsättningar i a fall?

Jaja, igår var det dags 08.58
Pulsen skenade redan vid start. Huvudet satt inte på plats. Huvudet tvekade. Det brukar det inte göra. (det straffar sig att formtoppa i en solstol på rivieran)

Vill ju gärna möta mitt mål för året (#tjejklassikern #1) och det finns inte mycket marginaler då.

Före loppet var det så mycket stirr över prylar, nummerlappar och gels, bananer och fästnålar som det bara går:))

Blev bättre när benen fick rulla iväg.
En tjej som stod i samma startfålla och hade kört stora Vättern ett par ggr frågade om hon fick ta rygg.
Absolut! Efter en stund kändes det som ett drivankare, så det var bara att dra.

Vinden var smått störig, sidvind fast lite för mycket framifrån. Sög lite onödig energi.
Kom in bakom en überstark kvinna som bara matade på i ca 35 km/h i motvinden till Omberg. Där fick jag insikt i "sub-världens" förlovade land... 
Efter 5 minuter erbjöd jag mig att dra fram till Omberg och backen upp. Då var sällskapet slut och jag rullade vidare ensam.

Precis nästan på krönet stack kedjan!!!
Växlarna var taskiga från start,men jag hoppades på det bästa.

Det fungerade inte.

Bara att stiga av och dra på den igen och sen försöka ösa på. Inte optimalt för en sån som jag.
Svårt att starta i backe. Jättesvårt!!!

Kom iväg men sen lät växlarna hemska. Valde den riktigt elaka vägen och lade mig i översta växeln och lät sen mjölksyran vibrera i låren resten av vägen.

Smått gråtfärdig ett par gånger men samtidigt gick diskussionen i huvudet som en kamp mellan pannben och lårmuskler. Bara att bita ihop och trampa.

Alternativet finns inte!

Sista biten kördes med vibrerande lår som fullständigt skrek av mjölksyra, tankarna gick till att fundera på hur mycket sånt som kroppen kan ta på en enda gång...

Kom i mål efter att min totalt övermänskligt jobbiga spurt resulterat i konstaterandet att de lagt till 3km omväg som jag inte visste om!!!
Tårarna var nära men vansinnet tog över!

Kom i mål. Ensam än en gång. 3.06, som blev  2 minuter efter fjolårets vinnare som i år drog in på 3.04
Nöjd, lite vilsen och fullständigt slut. 
Tråkigt att inte kunna jämföra prestation med tidigare år eftersom banan var ny.

Konstaterar dock smånöjd att för tredje gången har jag kört detta race utan att en endaste liten cyklist dragit förbi mig!

Man ska va glad för det lilla!
     Tackar thesummitmtb för bilden...