Att mentalt, och fysiskt också för den delen, orka trycka på med allt jag har under ganska så lång tid, utan någon som helst draghjälp, det kräver massor!!!
För det där med draghjälp skulle jag kunna skriva kilometrar om, men få hela cykelvärlden på mig efter att jag konstaterat att det även kan liknas vid att surfa i mål på en våg av vänner som lyfter dig fram, så därför lämnar jag det därhän... (Tjurskallig enstöring stör sig)
Ensam är stark. Om man ska tävla med raka förutsättningar i a fall?
Jaja, igår var det dags 08.58
Pulsen skenade redan vid start. Huvudet satt inte på plats. Huvudet tvekade. Det brukar det inte göra. (det straffar sig att formtoppa i en solstol på rivieran)
Vill ju gärna möta mitt mål för året (#tjejklassikern #1) och det finns inte mycket marginaler då.
Före loppet var det så mycket stirr över prylar, nummerlappar och gels, bananer och fästnålar som det bara går:))
Blev bättre när benen fick rulla iväg.
En tjej som stod i samma startfålla och hade kört stora Vättern ett par ggr frågade om hon fick ta rygg.
Absolut! Efter en stund kändes det som ett drivankare, så det var bara att dra.
Vinden var smått störig, sidvind fast lite för mycket framifrån. Sög lite onödig energi.
Kom in bakom en überstark kvinna som bara matade på i ca 35 km/h i motvinden till Omberg. Där fick jag insikt i "sub-världens" förlovade land...
Efter 5 minuter erbjöd jag mig att dra fram till Omberg och backen upp. Då var sällskapet slut och jag rullade vidare ensam.
Precis nästan på krönet stack kedjan!!!
Växlarna var taskiga från start,men jag hoppades på det bästa.
Det fungerade inte.
Bara att stiga av och dra på den igen och sen försöka ösa på. Inte optimalt för en sån som jag.
Svårt att starta i backe. Jättesvårt!!!
Kom iväg men sen lät växlarna hemska. Valde den riktigt elaka vägen och lade mig i översta växeln och lät sen mjölksyran vibrera i låren resten av vägen.
Smått gråtfärdig ett par gånger men samtidigt gick diskussionen i huvudet som en kamp mellan pannben och lårmuskler. Bara att bita ihop och trampa.
Alternativet finns inte!
Sista biten kördes med vibrerande lår som fullständigt skrek av mjölksyra, tankarna gick till att fundera på hur mycket sånt som kroppen kan ta på en enda gång...
Tårarna var nära men vansinnet tog över!
Kom i mål. Ensam än en gång. 3.06, som blev 2 minuter efter fjolårets vinnare som i år drog in på 3.04
Nöjd, lite vilsen och fullständigt slut.
Tråkigt att inte kunna jämföra prestation med tidigare år eftersom banan var ny.
Konstaterar dock smånöjd att för tredje gången har jag kört detta race utan att en endaste liten cyklist dragit förbi mig!
Man ska va glad för det lilla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar