För det är just den sammanlagda tiden jag har jagat...
2012 kom jag in, helt ovetandes, på 2'a plats på listan som vi inte visste fanns. Listan över de snabbaste Klassikerna!
Så man får själv gissa vad målet var för i år:)
Alla lopp har gått bra, jag har inte direkt tränat mer än vanligt, men tänkt mer fokuserat än vanligt minsann! Tänkt på skidor, cykling, simning och sen nu då..löpning!
Tänkt och känt hur kroppen ska svara och leverera. Vilket den också har gjort.
Ända tills vi kom till det som faktiskt är min paradgren....Löpningen!
Då satte sig allt på tvären. Även huvudet.
För att då blev det helt plötsligt skitjobbigt att inse att jag pressat ut mig allt på de andra loppen och att alltihop i princip hängde på Lidingös lilla elaka mil!
Så efter enormt mycket stirr, ågren, uppgivenhet och panik blandat med mitt vanliga glada lilla "det går som det går och det är välja bara att ta i...tänk"
Ja, då var det förbaskat skönt att få ställa sig på startlinjen! Att bara komma iväg och få det ur världen liksom. Bara jag fick göra mitt bästa så skulle det inte spela nån roll hur det slutgiltiga resultatet blir!
Så där stod man. Längst fram mellan långbenta Kenyaner och smaaaala elitlöpare som då absolut inte hade problem med nån fokus inte...
Haha! Tur man är gammal nog att vara morsa åt dem allihop, tänkte jag, för det är ju alltid en ursäkt...
Ursäkt??!
Var kom den ifrån? Så där har jag väl aldrig tänkt!
Nä. Spring nu för sjutton! Gör som du alltid gör! Använd det stora tjocka pannbenet och den gamla skånska tjurskallen.
Starten formligen flög iväg! Gick ut i 2.55 tempo, vilket är heeeelt för fort för mig, men 300m efter start smalnar fältet av upp i en backe och alla ska in i samma sluss. Kommer man inte igenom snabbt som sjutton får man gå!!!
Så det var bara att springa satan!
Sen fanns det liksom inte en chans till återhämtning på ganska exakt 48 minuter....
Det gick i rasande tempo och mina lungor skrek, låren tjurade, huvudet vrålade och hela världen var galen precis hela vägen!
Kom fram till Aborrbacken efter ca 23 minuter. Låg bra till, men var på gränsen till vad jag orkade trycka ur mig.
Joggade långsamt upp, hävde i mig så mycket syre som skogen kunde erbjuda och kom över platån för att sen växla upp och öka!
En överjävlig känsla som man vet längst inne att man överlever, men som i stunden är rätt tuff att jobba med.
Efter Aborrbacken var det som att jag inte kom ikapp mig själv igen. Pulsen låg och dallrade runt 180-185 och det är lite högt för mig.
Men i mål gick jag! 5 små supervackra sekunder före min allra värsta fiende... Mig själv!
Jag hade lyckats! Lyckats med det som nog känts ganska omöjligt just under rådande omständigheter med lite smått taskiga förutsättningar.
MEN det gick! På rent vansinne! Så glad och så lättad att jag nu vet med mig att oavsett om jag sätter första platsen eller ej, så i mitt hjärta vet jag att jag har levererat precis allt jag haft att ge i alla fyra loppen! Och det är såååå coolt gjort minsann.
Återstår att se var det sätter mig i totalen, men det är sekundärt trots allt. Jag gav allt och jag överlevde mig själv....
