Ja lite så tycker jag att man kan beskriva löpning och livet. Och kanske den här bloggen?!
I bland är det förstås jag som är den gråtande paddan men för det mesta leker vi oss genom livet på olika äventyr i naturen.
När tiden är knapp så gäller det att ta vara på varje meter. För välmåendets skull är det viktiga att belasta kroppen och vara aktiv men det är ju också fantastiskt kul att ha olika mål att sträva efter.
Just nu kör jag träningsupplägget: "I dag ska jag springa".
Jag bestämmer alltså inte var, hur långt, i vilket tempo eller hur länge jag ska vara ute. Jag bestämmer bara ATT jag ska springa.
Och just idag är det en " I dag ska jag springa"- dag.
För att matcha både familjens aktiviteter och vad kroppen kände för just idag blev resultatet så här:
2 km löpning till fotbollsplanen i högt tempo eftersom jag redan missat första halvlek.
Packade upp dunjackan som jag knölat ner i midjeväskan eftersom det alltid är sviiiiinkallt att titta på fotboll.
Sprang på stället under andra halvlek för att hålla värmen.
Matchen klar. Applåder och av med dunjackan. Mjuk fin löpning i den riktning som just för stunden kändes bäst. Asfalt, grus och gräs.
Kom fram till härlig gräsbeklädd kulle. Intervallträning upp och ner för kullen. Triggad av stunden, endorfiner och lekfullhet glömde jag tid och rum. Fantastisk känsla av närvaro i stunden.
Pulsen dundrade på för att stegras lite extra när en stor, fet kråka släppte ett gult, sprattlande knyte i gräset framför mina fötter. Aaaaaa!
En vacker padda, som förmodligen även hon låg högt i puls av en helt annan anledning än jag, kikade på mig med sina skräckslagna ögon.
Våra två sympatikus påslag möttes där på kullen denna gråmulna dag och den hungriga kråkan kraxade och flaxade över våra huvuden.
Försökte flytta paddan så hon skulle komma i säkerhet och det ljud hon framkallade var alldeles hjärtskärande. Den lilla paddan grät.
Jag strök henne försiktigt över ryggen och samma gråtande ljud kom från hennes lilla kropp.
Kråkan vakade med hungrig blick över oss.
Skulle jag låta naturen ha sin gång eller....nä, jag var tvungen att lägga mig i.
Satte fart på benen och sprang kors och tvärs över den gräsbeklädda kullen för att samla så många pinnar jag kunde. Full fart på intervallerna igen. Fullt sympatikuspåslag! Fight & flight! Jag och paddan mot världen!
Byggde ett litet fint vindskydd så att kråkan inte skulle få kalasa på den vackra ledsna paddan. 1-0 till oss!
Lunkade hem i långsam takt. Funderade över löpning och livet. Avslutade med några tempointervaller på gatan innan jag säckade i hop i en trött och lycklig hög innanför köksdörren.
Så många fantastiska upplevelser både innanför och utanför kroppen som jag och P ständigt får uppleva genom löpningen. Det gäller bara att bestämma sig för att springa. På med löparskorna och öppna sinnet helt enkelt.
Ja, det var historien om den gråtande paddan!
Ta vara på livets små och stora äventyr!
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar