torsdag 28 april 2016

Ny träningskompis!

Eftersom Anna nu har klarat av halva tiden på sin konvalescens, så börjar jag känna att det där med att träna själv, det har jag liksom kommit ifrån.

Efter alla år som vi kört ihop så har hon fått det ur mig helt. Jag som alltid har öst på med liv och lust utan att ens fundera på det..

Så därför får min nya kille hänga med istället!
Han är snäppet snabbare än Madame Krycka...
 Snäppet sötare också... Men bara lite:)

Igår fick denne man premiärjobba med mig på ett litet event uppe vid Himmelstorp på Kullaberg. Han backade upp efter bästa förmåga och entusiasmen var det inget fel på!


Så dagens regnblöta fyspass med ett förvånansvärt tufft gäng från Peab, var riktigt riktigt roligt!
Att lita på sin kollega, att luta sig mot dem när det behövs, kan va bra att kunna:)

Avslutar med en bild från dagens arbetsplats. Magiskt att få jobba här!


måndag 25 april 2016

Äntligen - mörk choklad och löpning!

Om ni inte hittat Johan Renströms fantastiska blogg på Runners World så är det absolut dags nu!


Mmmmm....mums vad gott det är med mörk choklad och löpning. 

/A 

fredag 22 april 2016

Trappor de lux

Träning ska man variera! 

Lura kroppen att aldrig riktigt vänja sig vid vad man gör, för att få resultat.

Gör man alltid samma sak, på samma plats och i samma takt så är ju chansen att man får samma gamla resultat ganska överhängande...

Jag är bra på det där! Variation och att skapa överraskningar för kroppen som den inte är van vid (läs föregående inlägg för att få en uppfattning om hur långt man kan driva det, haha!)

Detta gänget är delar av min grupp totalt fantastiska entusiaster, som tillsammans har sprungit sig genom hösten och hela långa vintern.

Igår var det dags att överraska vaderna och låren en stund!

Trappor! Dessa finns vid Larödbaden norr om Helsingborg. Många, långa och i slutat, mot toppen, lite för höga.
Kan det bli bättre?! 

Helt underbart att se hur de alla, med idiotfokus, drev sig till precis där benen knappt bar längre. När fotot togs så darrade alla låren klädsamt! 
Då får man lov att gå hem.

Idag är det säkert både en och två av dem som tar hissen om den erbjuds:))
Det får man!

Morgonkaffet smakar extra gott när man vet att man får vila hela långa dagen...

söndag 17 april 2016

Är det en förening?

Jajjemän, svarade Pernilla glatt de två männen som förundrat tittade på oss när vi skrattande kom hoppande med våra kryckor över Kullaberg. 
Idag var det nämligen dags att äntligen återvända till (ben-)brottsplatsen för lite härlig "kryckintervall" i backe. Det är exakt 2 veckor sedan som P bar ner mig på ryggen efter den förödande vurpan som gjorde mig enbent i en sisådär 6 veckor. 
Men med 3 ben och 2 vänsterhänder...
...tog vi oss runt lika skuttande glada som vanligt, lite som vilket ko-släpp som helst så här på vårkanten. 
Det här med "Kryckfit" är en riktig höjdare  
Kommer garanterat bli nästa fluga inom träningsvärlden och dessutom ge finfin träningsvärk. 

På återseende!
A&P

måndag 11 april 2016

Målbild eller MÅLBILD?

Eftersom man vilat sig iform numera, så kan man ju fundera en himla massa på olika saker här i livet... Huvudet kan ju som bekant både hjälpa och stjälpa.

Mitt är starkt och vältränat på båda håll.

Kullamannen vårlöpning i år blev inte av, men man fick minsann ett toppen erbjudande ändå! Man fick sig en påminnelse om att leva nu och lyssna på en av de bästa jag vet!

Mannen med historier och anekdoter som inte många kan mäta sig med!
Rune Larsson, #löparlarsson, denne härlige man som vi fick en helkväll med i Transylvanien för några år sedan...
Över ett lass med mat och en pava rött levererades det historia efter historia, från buskarna i Trollhättan, via världshav, sjukhussängar, hästhagar till hur man tar sig hela vägen in i mål.

För det är ju det det handlar om för de flesta av oss glada amatörer! Att ta sig hela vägen in i mål med flaggan i topp!
Idrottspsykologi på Svenssonnivå!
Men trots det, lika förbaskat raffinerat att lära sig att tänka på rätt sätt för att leverera det man vill!


Att hålla fokus!!! Att inte släppa fokus, bara för att man kanske glömt vart man var på väg, eller det blev lite jobbigt...

Så att höra Rune stå och berätta att hans målbild på Spartathlon(245,3km mellan Athen och Sparta) var att ta sig hela vägen in i sjukhussängen och få dropp! För då hade han gett allt!!! Ja, det får ens egna mål att likna lite amatörmässiga lottovinstmöjligheter... 
Där ligger han, till vänster i bild, skakandes hand med vinnaren!! (RL placerade sig 4 första gången. Han sprang det 9 ggr..)

Så jag som tycker att jag är en fena på min egen motivation, måste kanske bekanta mig närmare med den svenska sjukvården :))
 Anna har ju liksom helt plötsligt lyckats!! haha!!

torsdag 7 april 2016

Träningskompis?

Åååååh, suck... Jag får så många roliga idéer hela tiden och glömmer att hon är halt och lytt...
Min kompis! Min vapendragare! Min psykoterapeut:))

Där skämtade vi allt... För att min stenhårda, superstarka lilla bräckliga vän som inte tål annat än stenhård fys annars går hon sönder! Ja, det trodde man ju knappt var möjligt.

Men som det så fint heter "att man har ju inte roligare än man gör sig" så idag tog vi en kaffe och en fransk torkad korv (ni hör ju själva vilka njutningsmänniskor ni har att göra med...) och diskuterade den närmsta framtiden.
Blir hur bra som helst det här!

Vi kommer jobba lite mer med bedövning och sen hävda att vi vill dömas enligt. 1928 års lag!!!
Läs noga! Den är oslagbar!!! Förlösande underbart logiskt och enkelt resonemang!

Annars fick den av oss med två fungerande tassar ett härligt sprintpass på Svedberga kulle! 
Vädret bådade elakheter på vägen dit
Men det blev så där härligt syresprutande och mysigt!
Så nu e man go och glad igen! 

Nästa gång ska jag nog ta med mig "kryckan"
Hon kan behöva lite skogluft och inte sitta där hemma och vifta och peka med sin krycka som en gammal dam...

Haha! Livet är otippat, oväntat och ohämmat härligt!


måndag 4 april 2016

I dag slog vi alla rekord!

Och 12 timmar senare var den rekordlånga rundan slut. 
Vi har ju snackat om att hitta lite nya långrundor, men det här var inte riktigt vad vi tänkt oss. 

Det började så där kl 15. Lite halvtrötta efter den gemensamma lördagkvällen bestämde vi oss att ta en riktigt go "återhämtningsrunda"'på Kullaberg. Långsamt lunkade vi på och njöt av känslan av att det börjar bli vår på vårt fina berg. En och halvtimmes fullkomlig njutning hade vi framför oss.  Mums!
Men snipp, snapp, snut efter 12 minuter var första epoken slut. 
En liten hal pinne satte krokben för fortsatta "festligheter" på berget. 
KNAAAK....och där låg A och kved i en lövhög. 
Inget ovanligt med det egentligen. Det har faktiskt hänt ett antal gånger tidigare men det fanns dessvärre en eller faktiskt två väsentliga skillnader. Knaaaket och det faktum att det var helt omöjligt att stödja på vänsterfoten. 
Bara så där....på platt mark???


Som så många gånger tidigare var jag glad för min noga, utvalda, björn-starka kompis. 
Hej och hå. Upp på ryggen på bästaste P och sedan blev jag buren ned för berget
Tack P!

Efter en hel del kånkande och stånkande (A) så satt vi slutligen i bilen i full fräs in mot akuten. 

Röntgade och klara väntade och väntade och väntade och väntade vi på röntgensvaret och hann ställa en hel del diagnoser. Svullnaden minskade något och vi började oroa oss för att vi åkt in helt i onödan och att det var en "simulant" som legat i skogsbacken och gnytt. 
Men livet är ju roligt nästan jämt...
...och bjuder som bekant på de mest märkliga överraskningarna. 

Hej vad det går i kulverten!
Denna första gång höll inte vår egen ställda diagnos. Röntgenplåtarna visade ngt helt annat än vi ville se.....fibula av
 :(((((

Eller elefantiasis....bläääää och blåååå

Nu bröts det ihop till höger och vänster.
SPIKAR? GIPS? När ska vi springa nu då??? Och bada?? Och hur 17 ska jag få på mig brallor om de gipsar? Och jag vill inte operera...vill inte, vill inte!!!!

12 timmar senare dök läkaren upp med den slutliga domen.
Fibulabenet av, stabil fotled, linda, kryckor och ingen belastning i 6 veckor. Inga spikar, inget gips!!! 
Yihaaa! Värt att fira. Ofantlig tur i oturen. 

Och nu då....??
Ja, det tål att tänkas på men livet har ju som sagt alltid spännande överraskningar att bjuda på så det här blir bra. Vi är ju trots allt redan en hel dag närmare en läkt fot nu. 

Men ett viktigt "Kom ihåg" : Spring ALDRIG så sakta så du inte har styrfart...rundan kan bli så förfärligt lång och ganska oväntad då.

Mot nya äventyr!
/ Team A&P



fredag 1 april 2016

Härvarande!

Att inte bara vara närvarande utan mitt i prick: härvarande i stunden med kropp och själ!

Så mycket mer i stunden blir man inte än just här!!!

Igår kväll var vi, min snabba glada och härliga löpgrupp och jag, uppe på Svedberga Kulle i solnedgången och gottade oss i backar och trappor.
Körde fullfarts utförs och snabba syrastinna trappor uppförs...
Jag är med som hejaklack och överfokushållare, men får ju busa lite ändå.
Det blev kallt på slutet, att titta på, så då fick jag göra lite ryck i trapporna, till mina stela bens stora förtjusning!

Idag då... När min käre hare tryckte på för långa backintervaller....aaaagh!

Då lägger man sig i den långsamma filen, tiger, lider och njuter 

Utsikten är enorm! Där borta ligger Skälderviken glittrande blå.

     På hemvägen. Bara så underbart! 

Aldrig smakar en gammal övermogen banan bättre än när man helt slut i kroppen hittar den solvarm och halvmosad på golvet i bilen:)) 
Hela världen faller på plats! Livet är rätt på alla vis.

Annars kom det något slags konstigt Omen på himlen runt solen på hemvägen.....
Förklaring? Eller vill jag inte veta?
Tar det gärna som ett strålande tecken från högre makt...

Happy Friday❤️