söndag 9 juni 2013

Tjejvättern 2013

Ytterligare en utmaning för året, som vi lägger bakom oss!

Anlänt på finaste tystaste natthaket i hela Svealand... Mätta, trötta och konstigt cykel-o-sugna.
Vet inte vem hon försöker lura... Jag vet att hon inte vill!



















Sol och cykelglädje... A blundar fortfarande för verkligheten:)









En upplevelse av oanat mått och med både glädje och frustration...
Inte visste vi att den förhatliga motvinden kunde blåsa med Skånsk urkraft även i Östergötland...
PANNBEN i kombo med vanliga löpardito
fick ge vad som fanns..
A lärde sig läxan att grenspecifik träning, det är inte bara ett vackert ord...
P lärde sig att hon kan ta i fasicken så mycket mer än hon trodde!


De första 3 milen bjöd på sol och sido/motvind, tippad på 7m/sek av en gammal seglare.
Sen kom Omberg! Upp,upp,upp och sen lite mer upp.
Kändes sjusst och inte så jobbigt, lä från vinden där. Utsikt och chans att dra förbi utan trafik!

Sen en ljuv nerförslöpa i solen och en ökad vind i ryggen ett par mil.
Där var det bara att ge precis allt!!! För sen kunde man ju räkna ut vad som skulle ske....
Så P fullkomligen vrålade förbi precis allt och alla i snygga 45-50 km/h! Inget att hålla på... Lade mycket distans på kort tid, benen började bli sura. Det är då man tänker tillbaka på vår kära Kullaman på berget! Grrrrrrrrr....
Bara att byta till pannben, för sen så kom den! Över slätten i full fart, hela vägen in i mål.
Många kämpade förtvivlat. Även A &P, på var sitt håll.
Men sjutton vad man kan när man måste!
Snygg och vass... Lite som The Rider själv?
Tackar ödmjukast Bästa cykeln i världen för att jag presterade vad jag kom för!
P formligen vrålade in i målområdet på 2.58!!! Klarade den magiska 3h gränsen och slängde sig på rygg och drack saft i solen.













aaaaahhh!!!! Ljuva ögonblick!












En stund senare kom A med vår andra kamrat från förra årets alla race, Anna S
som båda dundrade in på 3.38!!! A's ben hade lagt av och stelnat precis sista biten och Anna fick dra och pusha om vartannat, så deras prestation var enorm! A älskade, hatade och cyklade och presterade med precis allt hon hade.


Vilken stund i livet! (hon blundar visst fortfarande)











Alltså, alla nöjda, alla superglada och smått irriterade över faktum att man aldrig får veta tiderna på tjejvättern.
Känns som att vi slutar cykla den bara för det! Man kan ju aldrig se om man förbättrat sig i förhållande till andra!!!
Skitdåligt av dem..

Efter lite mat i solskenet vid Vättern så fyllde vi bilen med svettiga prylar, klibbiga, svettiga cyklister och körde hem till vår största fanclub... Älskade familjer! Tack för att vi får hålla på! Ni är det bästa av alla världar att få komma hem till!

A la prochaine// P &A och A!







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar