Mammahjärta vs Löparsjäl...

Alla i min närhet vet hur jag saknar våra rundor på berget.... Berget är inget ställe man snubblar runt ensam på, med min förmågan att göra just det, snubbla!

Eftersom min lekkamrat jobbar heltid just nu, så blir inte bara hennes stunder på berget lidande, utan så även mina:((

MEN, igår kväll kom det ett sms från en likasinnad!

För frågan är ju alltid vad som gör en till en bättre mamma? Lite soffa, soffa, soffa, Bolibompa och pyssel? Eller blir man kanske trevligare och mer engagerad efter en liten avstickare för mammatid?

Idag låg regndiset tungt över Kullaberg. Det duggade så tätt att man liksom fick munnen full av vatten när man andades. Tystnade var intensiv och bara ens egna tassar och andning bröt den tjocka nästan mörka världen.

Magisk, lite spöklik och helt underbar!

Vi tog den gamla härliga "svarta Kullamannen" för att hålla det enkelt och bekant i en väldigt tät värld.

Funderade lite på kossorna.....

              

Jodå...även de var ute. Men lugna och fina, trots att vi hade kunnat krama dem( den risken är i o f sig obefintlig) så nära de kom.

Pulsen fanns där, men jag lurade säkert dem med min lugna min och nonchalanta sätt, haha!

                          

Överlevde alltså både kossor, hala stenar, rötter, blöta löv och allt! Summerar nöjt 13 km i den bästa 

världen, genomblöt, geggig och lycklig!

Tack söta vabbare för denna guldstund!