För att om TTP äventyret ska ge något som helst utöver brutal smärta, blåsor och ångest, så är det ju lite upp till oss att lägga ribban i tid, som man så fint kan utrycka det!
Alltså var det bara att samla ihop de som ville och köra upp på Vallåsen, som var det närmsta en elakt lång upp/nerförslöpa vi kunde komma.
Mårten, även han en våghalsig Transylvanienresenär, och Mattias, som frivilligt springer Berlin samma helg...jag
frågade och de tvekade inte ens!
Alltså möttes vi upp nedanför sittliften igår kväll.
Jag hade pratat med lite trevliga Down Hill cyklister om var och hur. Insåg snabbt att rakt upp och rakt ner blev bäst!
Det roliga var deras reaktion! "Vaddå? Ska du SPRINGA upp och sen ner igen? Och sen upp igen??? VEM är du???"
Haha! Alla har vi olika idéer om vad som är roligt en torsdagskväll!
Planen var som sagt upp och sen full spruta ner igen, x antal gånger, dvs tills benen dog.
Upp är ok, jag känner mitt tempo (vilket nu även de ivriga killarna fått ta till sig..)
och vet precis hur extremt långsamt jag kan tugga på och hålla hela vägen.
Det är liksom bara en fråga om att stå ut!!!
Nedför är en annan femma! Vanan är inte lika stor och belastningen på kroppen en helt annan= jättetrötta ben!
Den trevliga turen upp kryddades med en miljon äckliga flugor som snurrade runt svettiga huvuden, men det gav liksom ett avledande fokus! + i kanten för det!
I min kan man klara sig länge om man skulle fastna i nåt dike efter en sladd!
Jaja, nöjda med timmen på vår nya lekplats kunde vi summera 630 hm upp och dito ner...Maxpuls strax bortom vett och verklighet och ben lite som gelé!
Kommer snart tillbaka och leker igen!
Det här va ju toppen!
Ciao/ P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar