Jag, en junkie

Man brukar prata om hur ett beroende liksom bara byggs upp under årens gång...

Pulsen ökar, adrenalinet lurar, lyckan är nära nära..

Lite så där så att man knappt märker det själv och så vaknar man helt plötsligt upp en dag och är rejält nere i träsket!

Det börjar som en kul grej, lite så där lagom och tillsammans med vänner. Sen börjar man smyga in lite mer, när de andra tror att man jobbar eller är hemma och tvättar...
Tills man helt plötsligt en dag känner i magen att det tunga beroendet är nära. Börjar prata om det lite lätt och nonchalant med folk, ingen nappar så då måste det ju va ok?

Ända tills idag!!!

Jag är beroende! Hej, jag heter P och är totalt besatt av mitt nästa fix! ENDORFINER!

Denna galna drog som dominerar tillvaron, jakten på nästa high driver mig framåt, uppåt, mot större och intensivare upplevelser... För mig och min medberoende...

Då läste jag detta

Hm.... Letar med skräckblandad iver efter vilka mina medresenärer kan vara, vad som kommer att väntas/krävas av oss.

Vet inte hur jag ska förhålla mig!

Ena minuten total lycka över att jag får ta del av detta livsäventyr, denna gemensamma nära nog överdos i endorfiner, nästa lite ynklig och kommer ihåg alla de bergstoppar jag lipat på...

Men som trots allt, idag, flera år senare, är de stunder jag fortfarande lever på, de stunder då jag levt allra allra mest och så nära mitt hjärta jag kan komma!

Vinter eller sommar, spelar ingen roll, kärleken är total

En Fransk bergssida en tidig vårdag

Karpatiska kompisar

                                                                                                                                                                     
För visst vill man bara ut!!! Käka torr macka med stelnad ost, dricka plastsmakande vatten ur gammal Camel Bak... Lukta så där ni vet... Så ingen här hemma skulle tro det!

Den totala tystnaden, pulsen ringades i öronen, bara endorfinerna som viner genom ådrorna...
(bara en tomhet är större, den i plånboken:) för det är ofta förenat med en spargris dystra död för att nå de stora upplevelserna)

Ja, det går inte att sluta. Jag är en förlorad själ. Det tunga missbruket tog mitt hjärta! Vilken lycka!

Så till alla er som håller tillbaka, skyller på annat... UT! LEV! NU!!!!!
Använd er kropp till det bästa den vet! Lita på er själva och vad ni kan! Det är superduperdunderkul!

//P, on a high