fredag 9 november 2012

FREDAG!

Fredag... Jo, egentligen veckans goaste dag, men i P's värld har den vanliga verkligheten smugit sig in på fulaste vis!
Den glade lille 4-åringen har upptäckt tacos!!! Fredagstacos tillika.
Hans mamma kommer att svälta ihjäl om det är det sista målet som serveras på den här planeten...
Denna mamma som älskar sin Italienska mat och dess goda fina viner som bara gör min kväll så fullkomlig!

VAD sjutton dricker man till Tacos, som är trampat, lagrat och luftat till perfektion???
Inte Corona i alla fall.

Nog om det... För om man ska titta på min träning denna vecka, så är det nog bara tacos jag har förtjänat! Jag kan glömma praliner, viner, ostar och annat. Fetglömma!
Men jag tänker skylla det på A! Min sk träningskompis...
För henne har man ju inte sett röken av sen hon glassade på Mallorca! Och efter att i flera decennium ha tränat ensam och haft en stenhård fokus utan problem, så har jag nu blivit beroende! Fullkomligt hopplöst beroende av att ha en kompis att träna med!
Och man ser ju själv hur bra vi matchar varandra ute i buskarna....
Det blir liksom inte mycket finare än så här... 
Ni förstår ju själva varför vi får ta oss långt ut i oländig terräng för att komma bort och få va ifred
från alla som tycker att vi är så fräscha! hahaha! 

Nåväl, nu ska jag ta mitt öde i egna händer! Drar i mig min kopp alltför starkt kaffe (rekommenderar årets julkaffe från Zoégas btw) och sen ska jag ta på mig något snabbt och snyggt och ge mig ut på min lilla sprintrunda runt vårt vackra kvarter här ute på landet. Kantat av gyttjiga åkrar och sura bönder. Då menar jag jättegyttjiga åkrar och jääääättesura bönder...
Och idag kommer jag att bjuda på en återkoppling med tid, distans och RPE (rate of percieved excertion, för er som undrar. Dvs var på hur-riktigt-dödens-jobbigt-var-det skalan jag hamnade)
Over and out


Jooooo... springa är ju kul, men man blir trött i benen, och det kändes helt plötsligt som att jag måste spara på krafter till morgonens Military Training på Filborna Arena. Instruktören får inte hamna i kölvattnet...
Vad gör man? Man fegar och ikar i förrådet och ser vad som bjuds! En cykel! Lite lagom snabb och med pumpade däck, då yours truly fortfarande inte är kompis med pumpen...

En timme fanns att disponera. Ju mindre tid man har, desto hårdare får man köra:)
Sagt och gjort.
Så nu, några timmar senare sitter jag med ömmande bakdel i en stor härlig soffa! Att cykla är för en löpare så sjukt kul, för man blir aldrig exakt lika tvärtrött som av att springa!
Denna novemberdag kommer jag alltså att minnas som riktigt fin!

Önskar alla en härlig helg! Förtjäna den!!!
Ciao/P







1 kommentar:

  1. Tackar särskilt för den vackra bilden! Tänk att denna fantastiska bild på dessa osedvanligt fräscha damer ÄNTLIGEN ska få möta världen. Inte en dag för tidigt! Risken är ny bara att bergets ljuvligt ödsliga stigar kommer kantas av rader med ivriga beundrare/A

    SvaraRadera