Alltså när man springer de där intervallerna och kräkkänslan är så där härligt påtaglig så tror man ju på något sätt att det saknas någon liten gen i skallen på en. Hur i hela fridens namn kan man ens få för sig att utsätta kroppen för något så dumt. Och ännu värre är det väl när man ringer sin kompis P och föreslår något så idiotiskt som intervaller och P gladeligen hänger med??? Det saknas alltså en och annan krumelur där också. Två galenpannor tillsammans muttrande i backarna. Och när det regnar och är grått i skogsbackarna och dessa två leriga hönor utropar -Åh så härligt!, medan väninnorna dricker en utsökt Cappucino på Espresso House eller förlustar sig på det stora köpcentret Väla.
Hur kunde det bli så här? Var gick det snett någonstans?
Ja, eller när barnen säger - Öh...mamma....du....kanske du någon gång kan komma och hämta på skolan i vanliga kläder som de andra mammorna??? Snälla?!
Men den där känslan i kroppen under intervallerna, särskilt de där
grymma långa, när kroppen fortsätter att springa fast den är slut. När
det står en upp i halsen. När man känner sig som en träningsidiot och
när det enda som får en att fortsätta springa är det "brinnande
kastmärket" mellan ögonen. Snacka om psykbryt! Den där känslan är
fantastisk och oerhört beroendeframkallande! Känslan av att övervinna de
magiskt grymma backarna, känslan av att klara det. Det är just de där
"psykintervallerna" som gör att Aborrbacken känns som en smekning när
man väl är där. Varenda liten intervallmeter är en väl investerad
meter.
Och här sitter jag, söndagkväll, med egenodlad citron i glaset
och längtar efter veckans intervaller och det knäppaste av allt är att P
redan gladeligen sagt -Javisst!
Ses i backarna på tisdag! /A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar