Den ofrivillige löparen

Det finns ju de där stunderna när själen behöver springa men kroppen på något sätt vägrar. De där makalöst tuffa rundorna när huvudet på alla sätt försöker vända upplevelsen till något positivt och skönt men kroppen inte hakar på. "Stocka-ben", tunga fötter, axlar av bly och en kropp som skriker JAG VILL HEM!!!!

Gårdagens runda var en typisk JAG VILL HEM!!!-runda. Slutade på heeeela 6 km...ja, det var precis så det kändes. HEEEELT förfärligt heeeeela vägen! 

De här dagarna är man alldeles extra glad för sina tysta, breda ALTRA skor. För om stocka-benen även börjar låta tunga så kan ju vilken trött löpare som helst vilja krypa ner i något mjukt och skönt dike och lägga sig i fosterställning. 

Men de där rundorna, som man egentligen inte alls tyckte om någonstans, är ändå så sköna att bära i bagaget.  För de kommer andra löpardagar då just den tuffa upplevelsen gör att njutningen blir så mycket större. 

Längst där borta på vägen ser ni en annan ofrivillig löpare som i sista stund lyckades undkomma sparvhökens illsinniga angrepp. 

Och längst där borta ett annat gäng ofrivilliga löpare som tyckte vi var riktiga fårskallar som sprang på deras väg. 

Att springa och att springa är verkligen två helt olika upplevelser. 

Efter ett sms-bombardemang lyckades P i morse få upp A ur den varma bingen och vi fick 14 UNDERBARA kilometer i benen. 

Lerhamn-Viken med vinden i ryggen. 

Såå härligt! Ingen som ville hem. 

Nu laddar vi för nya äventyr. Träningsplanerinen börjar ta fart och det känns hoppfullt även om målet är mycket långt bort just nu. Men som vi längtar!

/A