söndag 1 juni 2014

Time to rock and roll!

Lördag morgon 31/5.... 
Kullamannen Salomon Trail Tour 2014

Äntligen och samtidigt INTE redaaan!!!!
Skulle ju få till en formtopp innan man, än en gång inför omvärldens nitiska ögon, satte tänderna i berget.

En konstig krypande känsla av lika delar längtan och ren fasa över att man kan va så in i dödens korkad att man anmält sig Ännu En Gång!
Men i år var vi lite mer i fas, om man jämför med förra årets totala skräck inför Dödens Zon!

Hade t o m lite tid att se saker från den lite underhållande sidan...
Le lite åt det gravallvarliga fokuset hos de flesta, som om livet hängde på denna prestation. 
Att se en likasinnad i ögonen skulle kunna liknas vid landsförräderi.

Mänsklig nervositet tar sig många uttryck.
Vad gör han? Puttar bilen på plats?Haha! 
Eller han som ville skaffa sig en skvätt försprång.... Hehehe! 

Japp, lite roligt får man ha åt sina medtävlande!

En dito som briljerade var den här killen!!!
Första gången! 13 km (och sist han sprang 10 var för 28 år sen) med tre löprundor runt vårt 4km kvarter som träning, och en blind tro på att The Brittish Empire still rules...så drämde han till med sitt engelska dumhuvud! 
1.35!!!! Och utan en skråma!

               Förbannat stolt! 

Sen var det vår tur att dra iväg! Stod längst fram och hetsade lite...
Pang! Tre försvann som om de vore Kenyaner!
P drog efter och inväntade att bli omsprungen. A flåsade mig i nacken och allt va som vanligt. Bara vi och berget.
Ingen kom!
Höll fint tempo hela sydsidan ut till Fyren.
Nästa Pang!!!!
Vänster fotled. Praktstukning med knak och kras och killarna bakom kved lika illa som jag.
Vad gör vi? Som alltid... Spring vidare, litar till kompressionsstrumporna och ber till gudarna att det ska hålla.

Blev omdragen av en tjej som tydligen inte tänkte tycka synd om mig...

Hakade på som en tjurig 5-åring. 
Sen gick det så in i det! Väntade på de där riktigt överjävliga branterna, som denna gången uteblev.
Hela första 13 låg tempot högt. Vi turades om att dra och P fick sprinten in i målfållan.
Lite drickapaus och sen full sula igen.

Benen och ankeln gillade inte det höga tempot. Huvudet ville hålla igen i tron att de där vråltunga mot- och medluten skulle komma.
Det gjorde de aldrig!
Kändes lite knepigt att förhålla sig till när allt var över. Som att man blev lite snuvad på konfekten.
För segheten är ju vår styrka. Inte snabbheten... 

Dock tackar vi än en gång våra fina vänner på Kullamannen för en härlig dag!

P slutade på 2.04 och lade sig på sjunde plats.
A, som gjorde en "engelsman" (gick på närmast obefintlig träning) lubbade in på fenomenala 2.18 och säkrade nr 16 av nästan 60 tjejer som sprang de 20,1km denna lördag.

Så med foten i högläge och bandage, firade vi lite extra! Bytte ägg och kaffe mot drinkar(pang! Sade det då en tredje gång denna dag... Fast i huvudet:)) och en god middag i solnedgången!
Bästa stunden! När man kan suga färdigt på karamellen som hela denna dagen varit...

      God natt Berget! Ses snart igen...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar