Ännu en dag i paradiset.

 

Ljudnivån är öronbedövande. Inte av skratt utan snarare av hysteriska skrik. Jag sitter inklämd mellan två främmande människor i en fläckig soffa. Omringad av grimaserande jättar, flygande skräcködlor och enorma tigergap försöker jag hitta någon form av ro.
Barn i olika åldrar hänger som klasar i klätterställningarna. Lokalen är fylld av rutschkanor, studsmattor och bollhav i grälla färger. Mina pojkar lämnar en lägesrapport med jämna mellanrum, helt enligt överenskommelse. De avslutar varje mening med: – Tack mamma. Du är jättesnäll!

Mitt i hysterin dyker en enorm maskot upp. Han vandrar runt i lokalen som en slags frälsargestalt och melodin We are all the winners dånar ur högtalarna. 

Redan på parkeringen förstår jag att min idé att åka hit en regnig dag i juli är långt ifrån unik och inte en av mina bättre. Jag ser besvikelsen i mina söners ögon när jag börjar tveka. Det krävs ett snabbt beslut: - Okej killar, 2 timmar, inte en sekund längre!

En obehagskänsla uppstår i maggropen när vi möter folkmassan därinne. 

Jag frågar kvinnan i kassan om de har någon maxgräns. Hon tittar lite frågande på mig innan hon svarar med ett brett leende: - Ja, men den har vi inte nått på långa vägar. Hennes panna är lika blank som den kromade fritösen bakom henne. 

 

Jag betalar motvilligt och ger pojkarna strikta förhållningsregler:– Glöm inte att jag är här och att ni måste ge er tillkänna med jämna mellanrum. Jag känner en slags rädsla för att bli lämnad i sticket. Utan chans till reträtt. 

Raspiga meddelanden pumpas ut i högtalarna. Stina letar efter sin mamma! Pontus kalas är slut! Stinas pappa letar efter Stina! Hamburgertallrik nummer 22 klar!

Doften av varma barn, socker och pommes frites ligger som ett klister i luften. Föräldrar med öronproppar och ljummet kaffe trängs i myshörnan. Den fläckiga soffan är min basstation. Jag väntar ut tiden. Två timmar i ett inferno av skrik och blåa läskedrycker. Men barnen gillar det ju? Jag gör det väl gärna för deras skull? Eller?

Alla är här. Mor- och farföräldrar. Pappor i kostym med färgglada pärlhalsband. Trötta mammor. Bebisar som precis har tittat ut från det stilla livet i magen. Mängder av svettiga, sockerstinna barn. We are all the winners?

Varför är vi här? Är det här vad som behövs för att roa barn av idag? Tankarna snurrar i mitt huvud.

Vad gjorde jag när jag var liten? Inte lekte jag med kottar precis men den här miljön skulle förmodligen ha skrämt livet ur mig. Jag var bortskämd med två tv-kanaler och Kalle Anka på julafton. Det färggladaste vi ägde var brorsans Lego och det mest tigerlika var nog taxen Miranda, när hon hade stulit något smaskigt från bordet. Ordet lördagsgodis hade fortfarande en innebörd då och läsk i form av sockerdricka och julmust serverades bara på högtidsdagar.  Vi lekte med det enkla och våra monster fanns i fantasin. Här finns alla monster gjutna i färgstark plast.

Det är så enkelt för barn idag. Allting finns redan. Vad blir kvar till fantasin? När jag var liten brukade vi barn tälta utanför sommarstugan. Pappas tunga gamla militärtält luktade hemtrevligt av fukt och kanelbullar. På nätterna berättade vi spökhistorier med ficklampan under hakan och monster och vilda djur lurade utanför tältet.

 

Vi lämnar de strumplästbeklädda barnen och deras föräldrar. Mina steg är målinriktade. Jag måste dela med mig av min barndom. Vi ska göra det enkla i stället för att göra det enkelt för oss. Tänk om mina pojkar skulle missa allt det härliga som finns att finna i fantasin. Bilen går som av sig själv mot friluftsaffären. Vi kånkar ut tält, liggunderlag, sovsäckar och trangiakök. Vi packar ficklampa, proviant och hämtar pappan och hunden.

Det är tyst. Det är lugnt och skönt. Jag ligger inklämd, tätt ihop med min familj. Jag njuter av sommarluften. Det doftar grillkorv och himmel. Hunden morrar när jag sätter ficklampan under hakan. Våra skratt överröstar tystnaden.

Jag drar en djup suck och säger: -Tack killar. Ni är jättesnälla! 

 

We are all the winners!

/A