Jag kan faktiskt springa!!

 

Det gick!!!
Jag gjorde det! Jag kunde! Jag kan faktiskt springa!!!

Efter två (!!!) veckor med en eländigt, efterhängsen förkylning och med en hosta som får en att misstänka att man ska hosta ut svanskotan hade jag allvarligt börjat tveka på den förmågan.

Det var så illa att jag t.o.m var tvungen att stanna bilen vid ett tillfälle för att jag hostade så svårt att bilkörning inte var att tänka på. Kastade mig in på insidan av bilen för att inte synas från vägen. Och när jag står där dubbelvikt och hostar med benen i kors började jag tänka att jag kanske borde ställt mig på utsidan istället så att någon av de andra bilarna kunde hjälpa mig ifall jag faktiskt höll på att dö...
Nä, jag skojar inte. Så illa var det. Och någonstans där började jag tveka på min förmåga att någonsin kunna springa igen. Vilket egentligen är en absurd tanke eftersom det är något alla kan. Eftersom vi faktiskt lärde oss att springa långt innan vi lärde oss att sitta still.
Men så var det iallafall ända till i morse.

 

 Jag vaknade 06.00 till en vackert solig morgon. Kände efter lite grann och upplevde en skillnad. Kände mig på något sätt fri. Som om guldfiskskålen jag haft huvudet i i snart 2 veckor hade spruckit. Jag hörde fåglarna sjunga klarare än tidigare och kände plötsligt dofter igen.
Idag var alltså dagen kommen. Dagen att prova springa.
Lite ångestladdat så jag bestämde mig för ATT springa. Inte hur långt. Inte hur fort. Bara ATT.

Snörade på mig skorna. Promenerade första biten. Ökade tempot och....jaaaaa.....jag kunde springa!
Lyssnade på fåglarna, på havet, på mina steg. Njöt av ett glittrande hav och doften av vresrosornas milda sötma. Hade kapplöpning med några kaniner. Testade mjuka steg i sanden, i gräset och på gruset. Allt utan ansträngning, bara med en känsla av frihet.
Vilken fullkomlig lycka ATT springa, och som krona på verket gled jag ner i havets salta vågor.

Vilken morgon! Jag lever på nytt!
Sakta men säkert kommer jag tillbaks.

Kram A
(långsammare och lyckligare än någonsin)