Mörkerlek.

Vind, blåst, dimma och löpväder. 

Drog på mig stödstrumporna vid 15.30 snåret och drog söderut med kompisen och ledarkollegan J. 

Över stock och sten, med sand mellan tårna och tångruskor i hasorna följde vi kusten och landade tillslut i Helsingborg. 

Det roliga är att när löpningen blir en lek så glömmer man liksom bort att man springer och kilometrarna bara tickar på. 

Njutningen är härligt  fullkomlig när kroppen får leka fritt. 

Dags att vända och mörkret började smyga sig på någonstans halvvägs tillbaka. Har inte riktigt vant mig vid att det är vintertid än. 

Extra mörkt blev det i de dimmiga skogspartierna och J, som är gammal mörkerorienterare, konstaterade att en pannlampa hade suttit fint. Med varsin stukad fot i bagaget trippades det lite extra försiktigt fram över knotiga rötter.  

Helskinnade och härligt vindpinade lyckades vi iallafall ta oss tillbaks till startpunkten och konstaterade att vi sprungit hela 0 meter på 1.22....hm...

Nä, löpning på känsla utan en massa prylar som förvirrar är ändå svårslaget.

Keep on playing out there!

/A