Ännu en gång möter vi en fantastiskt vacker vår på vårt älskade Kullaberg. 
Här är de....damerna i klass D45.
Knöliga stigar. Lycklig över vitsippor ramslök och bergets skönhet och vips en gnutta okoncentrerad på fotarbetet och vårens första stukning i klass D45 var ett faktum. A linkade envist vidare på foten då erfarenhet (det finns det gott om i D45) har lärt oss att det är bästa medicinen mot stukade fötter. 
Det är så mycket man inte får missa när man är här ute. 
I bland kanske vi helt enkelt inte ser skogen för alla träd.
En stukad fot och en stel rygg senare var vi tillbaka där vi startade.
Mmmm....1 h och 34 minuter lyckligare än vanligt.
Och eftersom D45 är lite tuffare och lite råare i sin framtoning än alla yngre klasser så kasseras alla prylar som inte håller måttet! Ja.....eller när de är så utsprungna så man måste kroka fast dem med tårna för att inte tappa dem i skogen. Tack och Adjö, we had so much fun together.
Och lika underbart som det är lika svindlande är det att även vi, alltså VI....våra kroppar, vår lekamen, vår hydda även den möter en ny vår.
Kanske inte alltid lika smickrande och krispigt fräsch som våren på berget. Nä, kanske lite knakigare i fogarna än tidigare.
Idag konstaterade vi krasst att vi nu båda hör till veteranerna i klass D 45....öh....är det bra eller dåligt....?
Lika fräscha och väldoftande som en solig vårdag på berget....tror jag...?
I D45 ingår det pauser där man insuper omgivningen i stillastående. Skönt va...
Fast vi är jättetuffa fortfarande! Jooo! Jag lovar!
Men vad gör en stukad fot när dessa små gula skönheter och det magiskt blå havet kräver uppmärksamhet längs vägen. Då behöver man ju ändå landa i "upplev-naturen-tempo". 
Fast vi var faktiskt jättesnabba när vi inte tittade på havet. Jo, jag lovar.
Kroppen ska få sitt och själen precis lika mycket.
Även om vi varit här hundratals gånger så upptäcker vi alltid något nytt. Jo, faktiskt, varenda gång. Eller är det minnet som börjar svikta?
Jag tror att en del löpare missar en massa godbitar här ute på berget. Ibland kanske man blir lite väl fokuserad på att kroppen ska prestera så att själen liksom inte hinner med (som en klok gammal indian sa).
Puls, tid, sträcka i all ära men dofterna då? Och ljuden? Och ljuset?
Titta noga....kan du se dem?
Där är vårt nästa projekt.
Wow, det blir spännande.
Tack fina lekkamrat P!
Man blir liksom aldrig besviken.
/A
PS: Bara ett tips, ta det försiktigt med dropparna...har hört att det kan bli lite hett i vissa lägen.
Jag lovar, jag har en säker källa!
;)))))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar