Tänk vad stark man blir...

Ja, men visst är det något speciellt med att ha sin alldeles egen personliga coach. Den där som får en att orka lite extra när krafterna egentligen är slut. Efter att ha susat ner från Indren på 3275 m höjd och den 9 årige sonen fick stopp på sin bräda på ett flackt parti en bra bit från pisten var det A som fick dra den lille mannen bakom sig med hjälp av stavarna. Det ska sägas att det är rätt tungt att dra en 40 kgs tyngd bakom sig på den höjden. Men A lyckades tack vare sin envishet tillslut få fart på ekipaget. Frustande och pustande med blodsmak i munnen ja det är då DE särskilt behövs för att man ska orka hela vägen fram. Den lille PTn bakom mig hördes ivrigt hojtande:
- Kom igen mamma, tänk så stark du blir av det här.

Efter en god lunch bestående av en rustik bolognese fick vi återigen fart på skidorna när en pistguide kom in viftade med armarna på bästa italienska och uppmanade oss, som skulle tillbaks mot Champoluc, att bege oss omedelbart eftersom vinden började tillta på berget. Nu gällde det att vara snabba så att vi hann tillbaka till rätt dal innan liftarna var tvugna att stänga pga vinden. Trots familjens framfart över pisterna fastnade vi på Stafal sidan.... i fel dal. Nej!
I hårda vindar blev vi stående i väntan på en SnowCat som efter ca 1 timmes tid dök upp och körde oss, och en hel massa andra strandade skidåkare, över bergskammen vid Colle Bettaforca. Tillbaka på vår sida berget kunde vi njuta av solen igen när vi tog dagens sista svängar ner mot Champoluc.

Efter en äventyrsfylld dag och en god pasta pesto njuter vi nu av lugnet i den fina lilla lägenheten precis bakom kyrkan i Champoluc som vi lyckades få tag i genom Micke och Lars på champolucadventures.com

Natti!