Ny dag, nya tankar

Jo, men då har jag landat lite i gårdagens upplevelse, eller vad man nu vill kalla denna totala misshandel av kropp och sinne:)

Tänkte därför beskriva lite närmare vad vi utsatte oss för, för eventuellt hugade löpare!

Vi utgick från Björkeröds parkering, precis vid starten av Kullamannen, och sprang sen den Svarta banan hela varvet, tills vi bara hade sprinten i mål kvar. Landade där på 11.9km.
Sen, eftersom de som var i besittning utav karta givetvis inte hade dem med sig (??!!!), så fick vi springa lite på bilden som fastnat när man satt bak i bilen och hyperventilerade före start...

Liten glimt från 2011 års soliga härliga Svarta

 Nåja, minnet och lokalsinnet är ungefär lika bra, så vi höftade lite och svängde vänster in på en bred härlig promenadstig, bort mot Himmelstorp.
Där nånstans, när mjölksyran släppt greppet om benen och man börjat känna sig snygg igen... DÅ!
WHAM! Där stod det ett prydligt "N" målat på ett träd.... nimis?
Tvär vänster och upp, upp, neeeeeeeeer..... Över så sinnes mycket rötter och stenar som man bara inte tror är möjligt!
Vidare ner, ner, ner... Förbi barnfamiljer, kompisgäng och tyska turister, som alla idiotförklarade oss!

Vi kom ner, vände och vrålade upp igen! Vrålade gjorde kanske inte "vi", bara låren.
Man tror liksom inte att man kan gå jättesakta uppför och ha 175 i puls!!! Jo, det kunde man visst!

Jag säger bara:

SLÄNG DIG I VÄGGEN!!!!!!!!!!!!!!

Sen trallade vi vidare över Håkull, tvärbranta uppför och än värre nerförs löp. Vid det här laget var kontakten med benen lite dålig och blicken irrade runt bland rötter, stubbar och stenar i förhoppning att bromsa det fall som nästan kändes garanterat....

Någonstans där på vägen så slarvade vi bort killen med bilnyckeln. Dvs, nyckelperson till vår återhämtning... Vatten, choklad, bars, bananer, saft, torra kläder... u name it, han satt på tillgängligheten!

Försökte komma med förslaget att vi skulle kuta tillbaka upp på Håkull och leta, men alla stirrade i marken och mumlade... Kompisar det!
Beslut togs att sätta full fart mot bilen, genskjuta honom, och komma i mål tillsammans.
Jag hann få en blick ner mot sista dippet vid vattnet i Dödens Zon, vilket just då, i den stunden, kändes som oövervinneligt... Och synnerligen lycklig sprang jag ivrigt till bilen!
16.5 km klockade vi in på. 16,5 helt fantastiska och oerhörda km!!!!!

Summan av den här kardemumman är helt enkelt att det är värt det tusen gånger om! Man lär sig nya dimensioner av sig själv och dagen efter, idag då, har den mänskliga naturen gjort sitt underverk...
Dvs, tagit udden av det hela, och trots att benen är mysigt stela, så överväger man en tur!

Scheisse vad livet är toppen!