Kullamannen Transylvania Recce Tour 2013

Frågan är hur man verkligen gör detta äventyr rättvisa i ord och bild...
Att få den enorma känslan av gemenskap,(citerar en medresenär: här behöver jag inte smyga med hur jag springer... Hemma tycker de att jag är konstig om jag talar om hur långt jag kör)

upplevelsens intensitet, naturens förunderliga och ibland skrämmande verklighet och framförallt de fantastiska gapskratt vi alla delat dessa fyra dagar, till att lysa igenom här?!

För mycket roligare än så här kan vi nog inte ha!!!

Precis som vi satte våra förhoppningar till före avresa, så visade sig detta bli ett riktigt 'livsäventyr'!

Stor upplevelse... Långt blogginlägg... Hämta en kopp och sitt ner och läs en stund!

Transylvaniens maffiga natur står i direkt kontrast till den hårda tillvaro Rumäniens befolkning har.

Man vill inte tro att en så vacker värld samtidigt kan va så ful...

Men om vi ska ta hela cirkusen från sin början, så ringde klockan 05.30 på Copenhagen GO Hotel, exakt 100 minuter före flygets avgång.

Vi hade räknat ut att det skulle ge oss tid att få på oss redan framlagda kläder, en sväng med tandborste, parkera bilen, checka in bagage och unna oss en kaffe före avgång! 

Stressen fick A att kona direkt! 

Bar sig åt som om hon aldrig rest en dag i sitt liv!

Hahaha! Härlig underhållning när man själv inte sveps med.... 

Vi som var lite psykade över att möta alla dessa ultratränade elitlöpare på flyget, var lagom förvånade när vi kunde konstatera att vi var ensamma på väg!

Inte en liten tight fleecetröja, Pulsklocka eller cool slimmad rygga så långt ögat nådde!
Inte ens en liten proteinbars mumsande förklädd-till-normal-resenär löpare stod att finna!

Borde vi ta det som att universum gav oss en sista chans att hoppa av hela grejen och sprinta bort till planet som skulle till Palma de Mallorca på samma avgångstid?

Men vi har ju aldrig fegat förr...

Till slut stod vi på en transferbuss till terminalen på Otpeniflygplatsen i Bucharest, och där mitt i folkmängden hör vi en röst nämna Kullamannen!!! 

Vi fick äntligen sätta ansikten på de namn vi tidigare bara sett på bokningslistor, futtiga Fb profilbilder och anmälningar till olika race.

På Otopeni satt även Per Sjögren, bergsgeten vars huvud och hjärta är en bottenlös källa till stora äventyr, och den direkta andledningen till att vi nu befann oss i Rumänien! 

Se så snäll han ser ut... Men hans idéer fostrar!

Efter att ha gottat oss i två timmar på en solig flygplatsterrass och inväntat andra flyg, så kom vi iväg mot bergen.

Bergen.

BERGEN! 

Denna älskade natur som ligger längst in i mitt hjärta, precis bredvid havet och ett par killar i olika ålder....

Bergen som, efter säsonger i Frankrike och Österrike, har etsat sig fast i min själ och som fullkomligen äter upp min vardag! Jag är där varje dag i mitt sinne. På skidor, på cykel och i löpardojjor!

Äntligen tillbaka, på riktigt! Ett enda stort massivt fix var på G!!!!

Efter ett par timmar på Rumänska vägar så har den värld som sveper förbi utanför fönstret, gjort en ganska ödmjuk inför tillvaron...

Vi har det bra! Riktigt riktigt megabra!!

Framme i Brasov, en stad som ligger mitt en en stor härlig lekplats! (Läs fantastiska berg...)

så var det fortfarande två tjejer som velade, ängslades och kunde långt ifrån bestämma sig.

                              

Två små inplastade strippar som höll oss i järngrepp! Att välja vilken bana...? Båda banorna gick upp till Omu Peak, 2507möh, och sen delade de på sig, blå, som vi ursprungligen skrivit in oss på gick rätt ut för stupet och vrålade tillbaka ner, svart var mer löpning och lite längre.

Kan man inte bestämma sig, får omständigheterna göra det helt enkelt!

Kan bara lyfta på hatten för det här gänget! Vilka atleter, vilken kunskap och erfarenhet som samlats på en liten bild från bergen! Respect!!!

Och mitt i står det två morsor från Viken, som inte hade vett att hänga med de andra tjejerna till Barcelona och shoppa..............

Vi ställde upp oss på blå för att tackla uppvägen i lagom tempo, vilket skulle visa sig vara just så...lagom!

Lagom rules!

Vi fick uppleva en uppför som inte var av denna värld. Promenerade, sprang, kröp och klättrade i nästan fyra timmar! Uppför! 

Naturen var ENORM!

Dimman kom och gick, vilket gav vyerna desto större effekt när molnen skingrades ibland!

På toppen hade vi blivit lovade en toppstuga, se ovan inbjudande hak, med en "not so good" soup.

Dito soppa var, utan att gå in på ingredienser, en soppa som man under normala omständigheter aldrig hade beställt, men som nu var en alldeles strålande god lyxlunch!

Vi lyckades t o m få sittplats bland ilskna rumäner, svettiga löpare och ett kösystem som gjorde att man enkelt förstod varför de flesta i Rumänien vill ha kommunismen tillbaka... 

Sen skulle vi då ner... Och dit kommer man ju alltid, som det bekant heter.

Kolla kurvan, behöver inte tillägga att den var lite hårresande på sina ställen.

Första biten från toppen var dödens kall, det blåste och var inga snälla grader i luften, men så fort vi kom undan vinden så var det en härlig tur utför.

Krävande så in i vassen på sina ställen, men så enormt maffig att man liksom hade ett flin på läpparna hela vägen!

Nöjd hela vägen in i själen, lycklig att få vara där, känna pulsen, luften och ha så förbanneligen roligt med detta galna gäng människor!

Gapskratten rullade mellan bergen och sällan hade man väl trott att det var precis just där som man skulle ha så himla kul! I Transylvanien, i bergen, med ett gäng främlingar...

Från två lyckliga, sönderskrattade och überladdade flickor från Viken, så kan vi bara säga Tack till hela gänget, tack till Per Sjögren för att hans huvud kommer på sånt här, och framför allt tack till våra familjer som låter oss hålla på!!!

Citerar våra älskade makar:

"Happy Wife, Happy Life"

until next time... /P&A